Ungefär 4 km. österom Hangö stad bildar den jämna, tallbevuxna kusten en liten vik, bekransad af björk och al. Det öppna hafvets mäktiga brus förmildras inne i viken till en sakta söfvande musik. Naturen har här aflagt en smula af sitt majestätiska allvar och antagit ett vekare, gladare uttryck, Man kunde tro, att det vore vikens utseende, som gett upphof åt den idylliska benämningen Jungfruhamn. Och likväl är det en sägen med ganska tragiskt innehåll. Den antyder visserligen om jungfrulig oskuld, men äfven på samma gång om ett bland de svartaste nidingsdåd, man kan tänka sig.
Omkring 2 km. från stranden höjer den jämna marken sig till en låg kulle. Här fanns fordom en sjöröfvares borg. Det var på en tid, då makten gälde mer än rätten, då det yttre vapnet dömde om "mitt och ditt". Sjöröfvaren bär i sägnen namnet Täktom Stor-Hirvo. För att göra sig oåtkomlig för ordningens och rättvisans upprätthållare hade han omgett sin bostad med något slags förskansning. Och vid ingången hade han stora hundar som väktare. Nu kände han sig så trygg och säker, att han började betrakta sig som en själfhärskare på hela sydliga delen af Hangöudd.
Men från hafvet plägade han hämta sitt rikaste byte.
Det var en af dessa oktoberstormar, då sydvästen riktigt är i farten - en storm som det vore öfverflödigt att här beskrifva. Stor-Hirvo gladde sig redan på förhand, viss om att hafvet igen skulle skänka honom rika byten. På morgonen, då stormen började aftaga, gick han beväpnad som vanligt till stranden för att uppsöka skeppsbrutna, som han kunde - röfva och plundra.
Aldrig hade han kunnat vänta ut sådant byte, som hafvet denna gång u Ett fartyg hade under natten gått i spillror. Besättningen hade försökt rädda sig på plankor och andra flytande stycken. Men de flesta fingo dock sin graf i den rasande böljan.
Endast en ungmö, som var fastbunden på en skeppslucka, hade det vredgade hafvet bevisat ynnest. Som på modersarmar bar det henne sakta och varsamt i land in i viken.
Under bön om befrielse från sin obekväma farkost sträkte ungmön sina händer mot röfvare. men med sina falkblikkar ständigt vana att spana rof, upptäkte han på jungfruns fingrar gyllne evighetssymboler. Roflystnaden fick härvid sådan makt öfver honom, att, om han ock ännu ägde kvar ett grand af vekare och ädlare känslor, dessa likväl ej fingo göra sig hörda. Han beröfvar jungfrun hennes unga lif, samt afhugger hennes fingrar för att komma åt prydnaderna. Den skummande böljan, som nyss så vänligt vaggat henne på sin rygg, gömmer nu henne i sin dunkla famn.
Hvem och hvadan hon var, därom vet sägnen ingenting. Den känner henne blott såsom en jungfru, såsom renhetens och oskyldens inkarnation.
Redan för länge sedan hafva de smekande böljorna bortkysst hennes blod från strandstenarna; redan under sekler hafva de vemodsfullt sjungit hennes grafsång.
Det var en solig vårmorgon, då jag besökte stället. Hafvet låg ännu i vinterbojor, längtande befrielsens timme. Men fåglarna uppstämde sin morgonhymn i de blommande alarna. Hvarför tyktes likväl fågelsången nu så vemodsfull? Var orsaken måhända blott min egen sinnesstämning? - Jag ville fråga dem, hvarför de ej skydde ett så blodbesudladt ställe och sökte sig in i skogens djupa tystnad, där människofot ej trampat marken.
Täktom Stor-Hirvo är ej mera till och hans borg är så förintad, att man ej ens vet, hvar den varit. Endast hans namn har ej unnats lyckan att falla i glömska. Lycka att glömmas? - Ja, ty hvar gång det namnet nämnes, inger det fasa och afsky. För hvad lefde han?
Den okända jungfrun lämnade ej ens sitt namn åt eftervärlden, och dock lefver hon och skall lefva i ett välsignadt och saknadt minne. - Dygden och renheten kunna ju ej dö, ty de härstamma från himlen och bära odödligheten inom sig.
K-s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.