Viktor Edvard Tallgren

Den 14 maj 1891 bekräftades det rykte, som snurrat i staden redan föregående dag; Borgmästare V. E. Tallgren hade gjort självmord. Följande taget ur tidningen "Hangö", 14 maj 1891:

I går på förmiddagen spred sig hastigt i staden ett rykte, att borgmästar V. E. Tallgren tidigt på morgonen afhändt sig lifvet medels ett revolverskott. Ingen ville till en början sätta tro till den hemska underrättelsen. Man hade så nyligen sett den, åtminstone att döma af det yttre, lifskraftige, icke mera än två och trettio år gamle mannen frisk och med full arbetsförmåga sköta sitt maktpåliggande värf. Det var allmänt kändt, att borgmästar Tallgren lefde i lyckliga yttre omständigheter, hvarför den i ett sådant fall som detta så vanliga förutsättningen, att ekonomiskt betryck skulle föranlett den förtviflade handlingen, icke häller hade stöd för sig. Och till sitt lynne hade han städse förefallit glad och sorglös. Så mycket mera uppskakande och öfverraskande värkade därför den slutliga vissheten, att här icke förelåg något misstag utan att Edvard Tallgren värkligen genom eget förvållande förkortat sin ännu icke långa lefnadsbana.

* * * *

Ännu i förgår afton gade borgmästar Tallgren vid besök af klienter varit vid det ypperligaste humör. Till natten hade han emellertid låtit bädda åt sig i samma rum, där hans ålderstigna moder låg. Den gamla modern hade härvid observerat, att den aflidne, som till sitt sinnelag var varmt religiös, ovanligt länge förrättat sin aftonandakt, hvilket skett efter vanligheten i knäböjande ställning. Vid åttatiden i går på morgonen hade den aflidne, som ännu låg till sängs, i nattdräkt gått till sitt rum, där ifrån han inom kort återvändt. Förmodligen hade han då medfört den laddade revolvern. Då modern, efter att på en stund ha aflägsnat sig från rummet, kl. ½ 9 åter inträdde, hade hon förmärkt, att den aflidne andades tungt, liksom rosslande, men icke kunnat förmoda annat, än att han af trötthet åter insomnat. Då han likväl ännu vidpass kl. 10 icke var uppstigen, hade man närmat sig hans säng och sökt väcka honom. Det hade emellertid icke lyckats. I stället hade man observerat, att den aflidne synbarligen var sjuk och i medvetslöst tillstån. Man hade då omedelbart efterskickat läkare.

Något skott hade icke afhörts, hvarför man fortfarande sväfvade i okunnighet om den hämska händelsen. Först senare, då tilldragelsen framstod som ett sorgligt faktum, påminde man sig, att en dof knall vid tiden för den ödesdigra handlingen förnummits, utan att man vidare fäst sig därvid.

Då läkaren anlände, observerade han snart, hvad som förefallit. Den aflidne hade skjutit sig i högra örat. Någon räddning af lifvet var ej tänkbar, och omkring kl. 12 f. m. hade Edvard Tallgren upphört att lefva, utan att han därförinnan återfått sitt medvetande.

Revolvern, som befans laddad med ytterligare tre skott, hade anträffats liggande under sängen. Den omständighet, att händelsen icke tidigare observerades, förklaras däraf, att den aflidne låg på högra sidan, hvarigenom såret och det framträngande blodet icke vid första ögonkastet kunde skönjas.

* * * *

De yttre dragen af Edvard Tallgrens lif äro snart tecknade. Född 1858, blef han efter afslutade studier vid svenska klassiska lyceet i Åbo student 1876 och aflade 1881 allmän rättsexamen, hvarpå han omedelbart inskrefs och 1882 intogs som auskultant vid Åbo Hofrätt. Efter 1884 erhållen titel af vicehäradshöfding, antogs han samma år till e. o. kopist vid senatens ekonomiedepartement. Den 2 maj utnämdes T. bland flere sökande på grund af erhållet flertal röster till borgmästare i Hangö stad.

Tallgren tjänstgjorde å Wasa Hofrätts kansli och vid protokollet å dess första division från den 26 okt. 1881 till 29 maj 1882 samt därjämte såsom ordförande i häradsrätter vid särskilda urtima ting. På grund af Åbo Hofrätts förordnande värkstälde T. 1883 års lagtima ting med Föglö sockens, Kökars och Sottunga kapellers, Kumlinge och Brändö socknars samt Saltvik sockens tre särskilda tingsslag af Ålands domsaga och förvaltade berörda domsaga från den 1 juni till 15 juli samma år. Han förrättade även 1884 års laga ting i Sunds och Vårdö samt Kumlinge och Brändö socknars två särskilda tingslag och förestod samtidigt domareämbetet i samma domsaga.

* * * *

Föga hade väl någon, som sammanträffade med borgmästar Tallgren i det dagliga lifvet, kunnat ana, att han i grunden icke var en så sorglös och gladlynt, om än sluten personlighet han vid en ytlig bekantskap gaf intryck af att vara. För det stora flertalet af dem, som kommo i något slags beröring med honom, har det nämligen ända tils nu varit okändt, att han i själfva värket led af och äfven sedan en tid tillbaka medicinerade för en i hög grad utvecklad melankoli. Ute i det offentliga lifvet röjde sig hans svårmod aldrig. Under enskildt samspråk torde det däremot stundom inträffat, att den pessimism och misströstan, som dolde sig bakom hans vänliga och gemytliga sätt, kom till sin rätt och sökte sig ett bittert uttryck.

Det var dock endast få personer, som blefvo i tillfälle att kasta en blick bakom denna mur af glädtighet. Ty, sluten af naturen, hade borgmästar Tallgren icke närmat sig någon, utan förblifvit tämligen främmande på orten. Edvard Tallgren besatt icke de personliga egenskaper, som göra en man i hans ställning populär. Han förstod icke att representera och vinna sympatier. Han var icke häller den initiativernas man, som oberoende häraf skulle kunnat träda i förgrunden af ortens offentliga lif. Och häri låg måhända den icke minsta anledningen till, att han i själfva värket kom att lefva så isolerad i förhållande till det öfriga Hangö som han ju i grunden lefde.

Så mycket större skäl är det därför att framhålla den aldrig svikande punktlighet och plikttrohet, hvarmed borgmästar Tallgren handhade sina arbetsdryga åligganden. Det sätt, hvarpå han skötte sitt kall särskildt som domare, utmärkte sig genom en samvetsgrann omsorg och en omdömesförmåga, som äro så mycket mera värda erkännande, som han var den enda juridiskt bildade person i rätten. Under de sista tiderna, då de löpande göromålen hopade sig i anmärkningsvärdt hög grad, gaf han sig trots sin tilltagande nervositet, hvarken rast eller ro. Uppmanad af läkare, att med hänsyn till sin alt mera märkbara melankoli söka återfå sitt sinneslugn under någon tids tjänstledighet, kunde han icke förmås därtill. Det lider också intet tvifvel, att den öfveransträngning, som blef en följd häraf, ytterligare befordrade den sjukliga sinnesstämning, som slutligen resulterade i hans sista förtviflade handling.

Särskildt under den allra sista tiden hade den så sorgligt hädangångne stundom för sin omgifning visat tecken på abnormt själstillstånd. Underliga idéer hade uppfylt hans tankar och vid uppsättningen af juridiska handlingar, hade hans minne stundom svikit honom, hvilket förut aldrig plägade inträffa. Man tillskref detta den öfveransträngning, hvartill han gjorde sig skyldig och öfver hvilken han i bland klagade. Någongång hade han öppet bekänt sig fattad af lifsleda. Det var dessa dystra tankar som nu under ett anfall af djup melankoli mognade till beslut.

Inbunden, en enstöring redan på tröskeln till sin mannaålder, lefde han som det tyktes uteslutande för sin ålderstigna mor, i hvars sällskap han tillbragte de stunder han kunde stjäla undan sina löpande göromål. Hon är det, som hårdast drabbas af det hemska steg, hvartill han förleddes af sitt sjuka, svårmodiga sinne. Hangö stad minnes i honom en ämbetsman, hvars insats i dess utveckling väl icke var af större betydenhet, men hvars plikttrohet och arbetsförmåga städse skall med aktning nömnas.