För hundra år sedan i Twärminne.
Widpass 2 sjömil från Hangö och 3 ifrån Ekenäs eller från de ställen, der dessa städer nu äro belägna, finnes en by benämnd Twärminne, hwilken ursprungligen bestod af fem hemman inwid hwarandra med närstående tomtplatser samt ett hemman, Henriksberg, ungefär en half mil från de öfriga. Till dessa hemman hörde en wäldig utmark, bewuxen med skog, dels på sandjord, dels på werstlånga mossar samt par insjöar. Sjelfwa hemmanen ligga wid hafwet.
År 1785 eller i år för jämt hundra år sedan utbrötos från dessa hemman twenne andra, benämnda Karlsberg och Björkösund. Dessa hemman, med hwilkas utbrytande afsågs underhåll af på platsen nödiga lotsar fingo tomter och jord sig tilldelade wid en hafswik midt emellan hufwuddelen af byn och Henriksberg. Sönerna till den man, som först bygde sig hem och bröt jord å det ena af dessa hemman, äro bosatte som jordegare i Twärminne, den ena på sin faders hemman, och många muntligt fortplantade berättelser om nybyggarenes wedermödor qwarlefwa ännu hos deras efterkommande i byn.
Nybyggarenes främste och argaste fiender woro grannarna, hwilka, missnöjda med intrånget i deras förmenta eganderätt till all under byn hörande jord, wisade sin owilja bland annat deruti att gärdsgårdarna kring de små nyupptagna åkertäpporna gång på gång af dem nedrefwos. Först efter upprepade klagomål hos wederbörande lyckades man få hålla sina åkrar i fred.
Detta war likwäl ej den swåraste, om äfwen den mest handlingskraftigaste fienden, ty sjelfwa jordens bearbetande mötte swårigheter, nästan omöjliga att fatta i wår af kommunikationer gynnade och, äfwen till följe deraf, på hjelpmedel så rika tid. Plogen, detta första wilkor för jordens odlande, saknades alldeles. Med hackor, tillwerkade af i land drifwet ekwirke och med jernspadar gjordes de första anfallen på en jord, som besåddes endast med korn och senare med potäter – detta naturligtwis först långt in i wårt århundrade. En kärra war det enda åkdon som fanns på bägge hemmanen och den anwändes turwis af dem begge. Af dragare funnos endast så kallade enbetoxar (sådana som spännas ensamma för åkdonet) och de woro för öfrigt ej heller så synnerligt af nöden, då inga andra wägar funnos än hafwet.
Den wardagliga födan skulle illa passat för en nutida smaks fordringar och nybyggarenes afkomlingar, hwilka hushålla på nuförtiden wanligt sätt, skulle ingalunda nöja sig med hwad som då stod till buds. Bröd war nästan en sällsynthet och utdelades åt warje medlem af familjen i små portioner till warje måltid. Den smula korn, som skördades från jorden, blöttes lindrigt i watten och bearbetades sedan med sedan i ett slags tråg, intill dess skalen lossnat, hwarefter gröt med watten kokades på kornen. Denna gröt, tillspädd med en liten tår mjölk, wäxlande med ströming, kokt eller stekt, men wanligast gräddad i ugn på tallbark, utgjorde de wanliga rätterna wid hwarje mål.
Strömmingen, som nu fångas ytterom de kala hafsklipporna med skötor, steg då ända in i båthamnen och kunde der tagas i stora massor med not eller nät. Nu äro alla strömmingsnötter i hela byn nedlagda, emedan det ej längre lönar sig att kosta dagswerken på notdragning. Kött erhölls genom jagt på sjöfogel, skäl, elg och björn. Horn af skjutna elgar finnas ennu i behåll på Karlsberg och björn har i mannaminne funnits uti wildmarken som då sträckte sig ända till husknutarna.
Att förhållandena och tillståndet på de äldre hemmanen i byn woro likartade, kan man taga för gifwet och de flesta af dessa utwisade ännu för trettio år sedan, innan de blifwit skatteköpta, en sorglig syn uti illa skötta åkrar och halft förruttnade åbyggnader.
Då man nuförtiden besöker denna by, som utgör en omtyckt wistelseort sommartid för personer hwilka åstunda hafsluft, hafsbad och barrdoft, har man swårt att fatta, huruledes sådana hårda tider kunna ligga så nära tillbaka som de nyss beskrifna, då inbyggarene måste umbära, hwad man nu anse höra till lifwets nödtorft och dessutom kämpa med skogens djur om besittningen af sin fattiga torfwa.
Prydliga, trefna boningar och wänliga, umgängsamma inwånare, som uppenbarligen äro förmögna eller åtminstone wäl bergade, göra en wistelse der angenäm och qwarlemna de bästa minnen. Ångbåtar gå längs farleden förbi alla dagar och skapa, jemte en sådan, som fyra gånger i weckan anlöper byn, en lätt förbindelse med den öfriga werlden, till hwilken man dessutom såwäl sommar- som wintertid kan komma längs Hangö-Hywinge jernwäg, hwilken stryker förbi på en half mils afstånd i skogen, der elgar, wargar och björnar fordom huserade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.